Man made God
Idag var det tackmiddag och beachtema på kåren. Tackmiddagen var mycket skoj som sig bör och maten var god. Tveksam till efterrätten dock... Nån form av vaniljkrämspudding med fruktanvärt sura hallon ovanpå.... Sen mellanfest på Midgård som vanligt.
Vid två tillfällen under kvällen hamnade jag i... diskussion kanske är ett för starkt ord, snarare samtal, om religion. Detta är visserligen inte så ovanligt men denna gången visade det sig att båda dessa två var troende själva. Det var väldigt uppfriskande att få prata om sådana saker då den jag pratar med vet vad han/hon och vad jag själv talar om. Båda gångerna fick jag frågan var jag själv står i min livsåskådning. Aldrig, ALDRIG, har jag blivit så ställd av den frågan. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle svara.
Hade jag fått frågan för så där 1-2 år sedan hade svaret direkt blivit att jag är ateist. Nu vill jag inte ha något med ateismen att göra. Det jag ogillar mest med organiserad religon är dess trångsynthet och arrogans gentemot avvikande trosföreställningar och livsåskådningar. Nu har jag insett att denna trångsynthet och arrogans är lika stark inom ateismen. Spelar egentligen ingen roll vad du vill kalla dig, naturvetare, kristen, wiccan, neopagan eller socialdemokrat, är du övertygad om att du sitter inne med sanningen och att alla andra är vilsna själar, vad skiljer dig då från någon annan form av åsiktsförtryckare?
Var står jag själv då? Ärligt talat har jag ingen aning... Jag tycker inte om att kategorisera människor och vill därför heller inte göra det med mig själv. Jag bara är helt enkelt. Jag tror inte på någon högre makt som skapat männsikan för något högre syfte. Den tanken tycker jag gränser till övertro på människan som varelse, att vi tar oss själva på för stort allvar. Skulle det finnas en gudomlig plan för oss så har det väl brustit nånstans i kommunikationen. Eller så skolkade jag den dan från skolan.
Jag ställer mig även mer och mer skeptisk till naturvetenskapen. Inte kanske naturvetenskapen i sig utan kanske mer naturvetarna. Allt ska bevisas och det som inte kan bevisas fnyser man bara åt. Tex så håller man tydligen på att framarbeta en ny teori, "Teorin om allting", där ALLT ska kunna förklaras med en enda matematisk formel. Nämnde jag att vi kanske tar oss själva på för stort allvar? För sisådär 50 år sedan VISSTE vi att atomen inte gick att klyva. För ca 300 år sedan VISSTE vi att svalorna övervintrade på sjöbottnarna. Ja, men det är ju självklart! De små kräken försvinner ju varje höst och talar ju inte om vars de tar vägen!
Har jag besvarat min egen fråga? Inte ett dugg... Som sagt, när man tror att man sitter med alla svar är det godnatt. Roligare att fundera och klura själv.
Vid två tillfällen under kvällen hamnade jag i... diskussion kanske är ett för starkt ord, snarare samtal, om religion. Detta är visserligen inte så ovanligt men denna gången visade det sig att båda dessa två var troende själva. Det var väldigt uppfriskande att få prata om sådana saker då den jag pratar med vet vad han/hon och vad jag själv talar om. Båda gångerna fick jag frågan var jag själv står i min livsåskådning. Aldrig, ALDRIG, har jag blivit så ställd av den frågan. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle svara.
Hade jag fått frågan för så där 1-2 år sedan hade svaret direkt blivit att jag är ateist. Nu vill jag inte ha något med ateismen att göra. Det jag ogillar mest med organiserad religon är dess trångsynthet och arrogans gentemot avvikande trosföreställningar och livsåskådningar. Nu har jag insett att denna trångsynthet och arrogans är lika stark inom ateismen. Spelar egentligen ingen roll vad du vill kalla dig, naturvetare, kristen, wiccan, neopagan eller socialdemokrat, är du övertygad om att du sitter inne med sanningen och att alla andra är vilsna själar, vad skiljer dig då från någon annan form av åsiktsförtryckare?
Var står jag själv då? Ärligt talat har jag ingen aning... Jag tycker inte om att kategorisera människor och vill därför heller inte göra det med mig själv. Jag bara är helt enkelt. Jag tror inte på någon högre makt som skapat männsikan för något högre syfte. Den tanken tycker jag gränser till övertro på människan som varelse, att vi tar oss själva på för stort allvar. Skulle det finnas en gudomlig plan för oss så har det väl brustit nånstans i kommunikationen. Eller så skolkade jag den dan från skolan.
Jag ställer mig även mer och mer skeptisk till naturvetenskapen. Inte kanske naturvetenskapen i sig utan kanske mer naturvetarna. Allt ska bevisas och det som inte kan bevisas fnyser man bara åt. Tex så håller man tydligen på att framarbeta en ny teori, "Teorin om allting", där ALLT ska kunna förklaras med en enda matematisk formel. Nämnde jag att vi kanske tar oss själva på för stort allvar? För sisådär 50 år sedan VISSTE vi att atomen inte gick att klyva. För ca 300 år sedan VISSTE vi att svalorna övervintrade på sjöbottnarna. Ja, men det är ju självklart! De små kräken försvinner ju varje höst och talar ju inte om vars de tar vägen!
Har jag besvarat min egen fråga? Inte ett dugg... Som sagt, när man tror att man sitter med alla svar är det godnatt. Roligare att fundera och klura själv.
Kommentarer
Trackback
